Vem var Alice?

Alice återvänder till sin gamla studentstad för en återföreningsträff med sina före detta klasskamrater. Morgonen efter hittas hon livlös vid sjökanten i universitetsstaden Southampton. Hennes dödsfall diskuteras vitt och brett, och spekulationerna är många. Föll hon? Tog hon livet av sig? Blev hon mördad? En av professorerna på universitetet, Jeremy Cooke, påbörjar ett forskningsprojekt om hennes död och är fast besluten om att ta reda på vad som egentligen hände den där vinternatten. Projektet rör upp många känslor och tankar hos personerna i Alices omgivning, inte minst hos hennes mamma som har ett gemensamt förflutet med professorn på universitetet.

Det tar mig ett tag att komma in i boken och hur den är skriven. Man försöker genom inlägg på sociala medier som Twitter, Facebook och bloggar samt dagboksanteckningar, brev och tidningsartiklar få en bild av vem Alice egentligen var. Jag skulle kunna påstå att författaren gör ett bra jobb då jag tycker det är svårt att få en samlad bild av Alice. Bilden av henne varierar beroende på vem man frågar och vems berättelse man får ta del av. Jag antar är detta är ett medvetet val av författaren som ska försöka förhöja mystiken kring Alice som huvudperson och därför få en att vilja läsa vidare? För mig blir bilden av Alice ständigt föränderlig under läsningens gång och jag får inte riktigt en känsla för henne eller hennes liv.

Det blir även ett ständigt hoppande mellan olika tidsperioder och konstellationer av efterlämnade spår som rör till det för mig. På ett sätt gör det boken lättläst, att ta del av dessa olika delar vilket kan likställas med korta kapitel, och berättandet får ett driv framåt. Men tyvärr gör det snarare att nyfikenheten svalnar när det blir svårt att samla ihop alla små, små pusselbitar till en helhet.

Slutet blev jag verkligen förvånad över, vilket ger ett plus för bokens helhet.

Ett annan plus är att boken bidrar till reflektion över människans användande av internet och de digitala spår som vi efterlämnar oss. Vad väljer vi egentligen att berätta och inte berätta. Om oss själva och andra. Boken ger ett djup i hur användandet kan leda till konsekvenser som man inte alltid förutser vid publicerandet. Av denna aspekt kan boken inspirera till många viktiga diskussioner om användandet av sociala medier och andra forum på nätet.

Man är bara ung en gång, livet är som Alfapet, man ska inte spara på de bra bokstäverna, man måste använda dem så fort man får dem…

Omslagsbild-T.R.-Richmond

 

 

Titel: Vem var Alice?
Serie: –
Författare: T.R. Richmond
Orginaltitel: What she left
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: 2015

Annonser

Årets första hyllvärmare

Första utmaningen på #hylltömning2016 anordnat av Nellons bokblogg gjorde att jag för en gångs skull plockade upp den första olästa boken längst upp till vänster. Där fanns en liten pocketbok med namn ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig” av Magdalena Graaf.

det-ska-bli-ett-sant-noje-att-doda-digJag vet inte riktigt vad jag ska säga. Började läsa med ganska stort intresse och nyfikenhet eftersom jag tycker om biografier, oavsett det handlar om hur det är att leva med en viss sjukdom, misshandel eller trauman. Men jag tappade ovanligt snabbt intresset. Till stor del beror det nog på språket som jag inte alls tycker om. Boken är alldeles för enkelt skriven för att jag ska kunna ta mig igenom dem. Så jag skumläste, räknas det?

Vi får följa Magdalenas uppväxt i ett kristet hem med en tuff skolgång i bagaget. Som vilsen tonårig träffar hon killen som hon blir gravid med och Magdalena gifter sig, 19 år gammal. Då har egentligen redan kontrollerandet och nedbrytandet av henne börjat så smått. Med ett litet barn är det desto svårare att ta sig ur en destruktiv relation.

Bokens ämne är idag minst lika aktuellt som då. Kvinnor som hamnar i destruktiva relationer, som hotas och skadas av sin partner, varje dag. Utan att närstående i omgivningen har någon aning då man upprätthåller en fasad. Tror och hoppas på en förbättring som så noga påpekas till en början efter varje slag. Sen eskalerar det. I mitt jobb har jag kommit i kontakt med den här filmen. På lite mer än fyra minuter får man ta del av hur enkelt det är att själv hamna i en liknande situation. Så här fungerar normaliseringsprocessen, skrämmande eller hur?

Om man bortser från det enkla språket är boken skriven i lättsam ton med tanke på dess tuffa ämne. Magdalena Graaf blandar in en del humor som bidrar till att boken blir lite mer lättsmält. Förutom hot, våld och destruktiva relationer innehåller boken viktiga ämnen som utanförskap och hur lätt det kan vara att hämna på fel väg i livet som ung och vilsen tonåring. Boken påvisar vilken styrka Magdalena besitter med tanke på hur hon bröt sig fri och förändrade sitt och sin sons liv. Det om något är beundrans värt.

Pax – Nidstången

pax1

 

 

 

Titel: Nidstången
Serie: Pax
Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Orginaltitel: –
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2014

 

Alrik och Viggo är bröderna som har vuxit upp med sin mamma i Stockholm men som har fått flytta till ännu ett nytt fosterhem, då mamman har alkoholproblem. De hamnar hos Layla och Anders i Mariefred. Det börjar strula till sig för bröderna redan första dagen i skolan då Viggo inte viker sig för den kaxigaste killen i klassen, och Alrik gör allt för att skydda sin bror. Ofog medför konsekvenser, vilket killarna vet med sig genom livets hårda skola men vad de inte har räknat med är att den här gången skulle det leda till ett stort äventyr. De möter nämligen trädgårdsmästarna och det äldre syskonparet Estrid och Magnar och snart framkommer det att killarna är utvalda att rädda staden från ondska. Det står dock snart klart att det är något eller någon som gör allt för att stoppa dem.

Det här gillade jag skarpt! Hela boken är lättläst och rapp, spännande med en cliffhanger i varje kapitel. Det här måste ju ungarna bara gilla. Kan tänka mig att det här är serien som kommer få många kids i åldrarna 9-12 år att börja läsa böcker.

nidstangen_sidaBokens omslag är hur inbjudande som helst. Jag gillar att sidorna i röda i kanterna, vilket förhöjer mystiken kring boken. Att författarna har valt att tillägga seriestrippar gjorda av Henrik Jonsson, anser jag lyfter hela konceptet och gör serien betydligt mer tilltalande. Det ger en liten break i läsningen samtidigt som nyfikenheten fortsätter gro. Illustrationerna täcker en helsida då och då under läsningens gång utan att för den delen ta över, vilket är skickligt gjort. Själv gillar jag seriestripparna men för min smak tycker jag att de är aningens hårda eller… skarpa i utformningen.

Som läsare får jag en känsla som påminner en hel del som Engelsfors-trilogin, vilket faller mig i smaken då jag verkligen tycker om dessa böcker. Kan dock inte låta bli att fundera på om författarduon har haft just trilogin som inspiration till sin serie för yngre läsare. Gemensamma nämnare är magin, blandat med lite mytologi och action. Oavsett hur är det ett bra tempo i berättelsen, man fastnar som läsare och när boken är slut vill du genast plocka upp fortsättningen för att få svar på alla frågor som författarna listigt lämnar obesvarade. Jag tror det här blir en succé, vänta och se.

Markera om du vill läsa mer om mina funderingar. Spoiler-varning.

  • Den där lilla snorungen Simon skulle man bara vilja läxa upp, och hans farsa verkar inte vara så värst trevlig han heller. Tror dessvärre att detta inte är det sista vi får se av träslöjdsläraren Thomas. Han har säkert ett finger med i spelet och de onda, den lilla tjuvlyssnaren.
  • Funderar på varför Estrid och Magnar är så tighta av syskonen medan Henry framställs som en outsider. Arbetar han inte för de goda? Kan man ana en familjefejd?

Vågar du utmana ditt läsande?

Vågar du känslomässigt utmana det som är rätt och fel när det kommer till förbjuden kärlek? Kan du se bortom vad samhällsnormen säger?

Jag blev nyfiken Tabitha Suzumas bok Forbidden när jag läste Boktyckes recension för ett par år sedan. Boken har sedan dess stått på min TBR-lista men det tog ett tag innan jag kunde förmå mig att läsa boken. Hur kan en författare skriva en bra bok om incest? Erkänn, visst blir man nyfiken… Är du öppensinnad och icke-dömande läsare? Boken kommer trollbinda dig, och trots sitt tabubelagda ämne kommer du önska att de får ett lyckligt slut. Tro mig, jag lovar!

Möt Lochan. En ambitiös sjuttonårig kille som pluggar på gymnasiet. I skolan upplevs han som en enstöring med sin social fobi och panikattacker. Den enda platsen där han känner sig säker och inte begränsas av fobin är hemma. Tillsammans med sin sextonåriga syster Maya, har de huvudansvaret för sina småsyskon. Kit, en trettonårig destruktiv, trotsig och vilsen tonåring som gör uppror mot livet och dess orättvisor. Tiffin, den busiga lillebrodern som är en fotbollsfantast och femåriga söta, oskyldiga Willa. Barnens mamma är en heltidsarbetande alkoholist som gör allt för att fly från sitt föräldraansvar. Mamman är frånvarande flera veckor i sträck och pappan övergav barnen för sin nya familj utomlands. Småsyskonen får all kärlek och omvårdnad från Lochan och Maya, som gör allt för att skydda sina syskon från att splittras och omhändertas av socialen. Lochan och Maya upprätthåller en falsk fasad mot allt och alla, och tacklar vardagens bekymmer som ”föräldrar” genom att stötta varandra. Deras tuffa levnadsvillkor gör att de finner tröst och styrka hos varandra, och en dag finner de att kärleken till varandra är mer än bara syskonkärlek…

”How can someting so wrong feel so right…?”

Forbidden är en bok som får ens känslor och tankar att ställas på sin spets. Hur orimligt jag än tycker att det kan vara att syskon fattar tycke för varandra, kan jag inte låta bli att genom läsningens gång hoppas på att de i slutändan får varandra oavsett vad. Om du för ett ögonblick tror att detta är en så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dar-bok, så tror du helt fel. Alla vet det. Du och jag vet det. Lochan och Maya vet det. Berättelsen är rå och känslomässigt extrem, kraftfull och plågsamt smärtsam, vacker och tragisk. Storyn och kärleken till varandra byggs upp successivt. Samtidigt som Lochan och Maya blir medvetna om sina känslor för varandra, slåss de även med sina delade känslor. Hur rätt och självklart allting känns? Tankarna och känslorna som talar om hur fel allting är. Hur kan de känna som de gör?

… how to get across to the outside world that Lochan and I are siblings only through biological mishap? That we were never brother and sister in the real sense, but always partners, having to being up a real family as we grew up ourselves? How to explain that Lochan has never felt like a brother but like something far, far closer than that – a soul mate, a best friend, part of the very fiber of my being?”

Tabitha Suzuma är skicklig på att beskriva och fånga karaktärerna på ett sätt som gör att man inte kan göra annat än att tycka om dem båda. Hur de kämpar tillsammans, mot sina känslor för varandra, mot vad samhället anser vara rätt och riktigt, mot att inte bryta mot lagen, mot att inte försvåra situationen än mer för sina småsyskon. Mitt hjärta blöder under läsningens gång. Det är så vackert plågsamt skrivet.

“You can close your eyes to the things you do not want to see, but you cannot close your heart to the things you do not want to feel.”

På så många sätt, känns inte deras förhållande vare sig konstigt eller fel. Deras relation till varandra är suddig på alla tänkbara sätt. Vänner, syskon, föräldrar, barn? På många sätt färgade deras uppväxte och all försummelse dem och präglar hur de ser på varandra och relationen dem emellan.

”At the end of the day it’s about how much you can bear, how much you can endure. Being together, we harm nobody; being apart, we extinguish ourselves.”

Förutom deras relation tar boken upp andra viktiga ämnen som ofta existerar i en dysfunktionell familj. Barnen som upprätthåller en falsk fasad mot de människor i sin omgivning om vill väl och vill hjälpa till. Att barnen ofta tenderar att ljuga och försvara sina föräldrar med rädslan för vad som kommer att hända om socialen får reda på hur det verkligen ligger till. Rädslan för att syskonen ska splittras och växa upp åtskilda och istället kämpar de på och gör det bästa av situationen trots att inga barn förtjänar en sådan försummelse från sina föräldrar. Det smärtar mig. Hur orättvis världen är. Hur barn automatiskt lägger ansvaret på sig själva när föräldrarna inte klarar av att vara den starka, den vuxna, den som tar ansvar.

På många sätt är detta en hjärtskärande bok. I slutet är jag så full av känslor, frustration, ilska, sorg att jag har lust att slänga boken rakt in i väggen. Hur orättvist kan livet få vara? Nu när boken är slut känns det vemodigt. Jag känner att jag inte riktigt kan släppa taget om Lochan, Maya och småsyskonen riktigt än. De har kommit mig så nära. Boken har gjort ett starkt intryck på mig och jag kommer inte kunna släppa den på ett bra tag…

forbidden

 

 

 

Titel: Forbidden
Serie: –
Författare: Tibitha Suzuma
Orginaltitel: –
Förlag: Definitions
Utgivningsår: 2010

Tankar kring psykisk ohälsa och boken Var är Audrey?

var_audycmk_11910

Titel: Var är Audrey?
Serie: –
Författare: Sophie Kinsella
Orginaltitel: Finding Audrey?
Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2015
Köp den till exempel här eller här

Sammanfattning från B. Wahlström:

Efter det som hände på skolgården, när de där tjejerna nej vi behöver inte gå in på det, men det var kulmen på en lång tids mobbing, och efter det kommer Audrey Turner aldrig att gå tillbaka till skolan igen. Helst aldrig ens utanför dörren. Audrey lider av social fobi, generaliserat ångestsyndrom och depressiva episoder. Hon går hos en psykolog och gör hela tiden framsteg, men det är inte förrän hon träffar Linus som hennes tillfrisknande tar fart på riktigt. Linus får henne att våga göra saker hon aldrig trodde att hon skulle kunna göra igen, som att gå till Starbucks, äta glass i parken och prata med främlingar. Och långsamt, långsamt börjar hon hitta tillbaka till sig själv igen.

Omdöme:

Det jag tycker bäst om med denna bok är att Sophie Kinsella försöker beslysa om psykisk ohälsa för de yngre generationerna. Jag arbetar som psykiatrisjuksköterska och jag önskar att alla skulle förstå hur vanligt det är att inte må bra i själen. Att det inte är någon fult. Att man inte är annorlunda. Att man inte är ensam. Att det är fler och fler som mår dåligt psykiskt eller känner någon som har någon psykiatrisk sjukdom men att man inte talar om detta på grund av att det fortfarande är tabubelagt år 2015. Att man förutom sin sjukdom dessutom ska behöva kämpa med de fördomar och dömande attityder man möter från andra som inte vet vad det innebär att inte mår bra inombords. Än mindre hur det är att vara närstående där man försöker stötta och hjälpa sin mamma/son/syster/vän på de sätt man kan. Äntligen börjar tabun luckras upp! Det börjar trillar in allt fler böcker med dessa ämnen och det behövs fler.

Vad det gäller handlingen är den i mitt tycke aningens tjatig. Mammans och brodern Franks diskussioner om datorspelandet tar alldeles för stor plats i handlingen. Det tar lite udden av ämnet, antagligen för att mjuka upp och skapa en skämtsam stämning mitt i det allvarliga. Detta kan självklart göras på flera olika sätt och tyvärr finner jag familjens speciella egenheter som enformiga och upprepande.

Detta medför att jag upplever handlingen som platt. Fokusen hamnar fel, och då speglar handlingen inte hur det kan vara att leva med panikångest, ångest och social fobi fullt ut. Istället blir familjerelationerna det primära. Audrey får mer utrymme i den sista halvan i boken, antagligen för att förmedla att när hennes mående stabiliseras och förbättras tar hon även mer plats i familjen och i de sociala sammanhangen.

Ibland är handlingen något förhastad. Jag må vara yrkesskadad men det gör mig lite irriterad att Sophie Kinsella ger en bild av hur ”lätt” det kan vara att lösa sin problematik relaterat till ångest och social fobi. Nu fattar jag att boken skulle bli ofantligt tråkigt att läsa om man skulle skriva historien mer verklighetstroget men jag har lite svårt för att författaren förenklar hur det kan vara att leva med dessa sjukdomar. Jag är rädd att folk då ska få uppfattningen att det bara är att ”ta sig i kragen”, ”tänka positivt”, skriva lappar och få små utmaningar så är saken biff. Tro mig, det är inte riktigt så! Jag är uppvuxen med en mamma som lever med ångest, social fobi och bipolärsjukdom, så jag vet vad jag talar om. Boken hade varit mer trovärdig om Audrey hade haft några fler upp- och nedgångar precis som de vill förmedla med sicksack diagrammet som de samtalar om hos psykologen.

Det är positivt att Sophie Kinsella förmedlar att Audrey slutar med sina mediciner eftersom hon önskar att vara frisk ”på riktigt”. Detta är så vanligt, och tråkigt då det ofta kan leda till bakslag i personens tillfrisknande. Det är inte alls lika vanligt att personer slutar med mediciner som behandlar deras somatiska sjukdomar, men å andra sidan bidrar inte somatiska sjukdomar till lika mycket skuld- och skamkänslor som att leva med depression, bipolärsjukdom eller psykos.

Sammanfattningsvis: boken griper inte tag i mig, karaktärerna är något bleka i sitt sammanhang och jag kan inte förlika mig med hur ytlig handlingen är. I min mening försöker Sophie Kinsella sig på att skriva om något som hon inte riktigt bemästrar. Efter sista sidan rycker jag mest på axlarna men när jag börjar reflektera över vad jag egentligen har läst blir jag mest irriterad över enkelheten i allt, men hon får ett stort plus i kanten för att hon skriver om ett viktigt ämne.

Recension: Anna och den franska kyssen

perkins_anna_franska_kyssen_omslag_inb_0

 

 

 

 

Titel: Anna och den franska kyssen
Serie: Anna och den franska kyssen #1
Författare: Stephanie Perkins
Orginaltitel: Anna and the French Kiss
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015
Köp den till exempel här eller här

 
Sammanfattning från Modernista:

Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.

Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att Anna inte pratar ett ord franska lär hon känna en del trevliga nya personer, inte minst den snygge Étienne St. Clarit, som snabbt blir hennes bästa vän. Tyvärr är han upptagen – och det kanske hon också är… eller?

Annas år i Paris, staden som brukar kallas »världens mest romantiska«, visar sig bli omtumlande, hjärtslitande och alldeles fantastiskt. Ett år som förändrar henne för alltid.

 
Omdöme:

Först måste jag nämna att Stephanie Perkins är otroligt duktigt på att förmedla den franska miljön i boken. Som läsare tar jag till mig detta och blir nyfiken på Paris som stad. Sätt detta i relation till att jag länge har varit totalt ointresserad av Frankrike och Paris, och har aldrig kunnat tänka mig att åka dit. Men Stephanie Perkins har sått ett frö som har vuxit sig så pass starkt att jag nu åtminstonde skulle kunna överväga att åka till Paris på en weekend till nästa vår. 😉

Boken är söt och charmig, och jag dras med i handlingen. Boken är svår att lägga från sig. Jag kan inte riktigti ord förmedla den positiva känsla jag fick under läsningen. Det jag kan säga är att det är en väldigt fin bok som verkligen inte får lov att missas! Dock har jag vid ett par tillfällen suckt högt när huvudpersonerna går som katten kring het gröt utan att få till det. Handlingen är så trovädigt skriven. Jag som läser kan sitta och sucka men jag vet med mig att jag hade tänkt och gjort ungefär likadant om jag hade varit i Annas skor. Alla vet vi hur otäckt det kan vara att visa sina känslor för någon som man tycker om när man inte vet hur gensvaret kommer bli.

Stephanie Perkins undviker klyschan med kärlek vid första ögonkastet. För mig är det ett stort plus i kanten att hon dessutom undviker kärlekstramset där den kvinnliga huvudkaraktären blir en riktigt mes kring personen hon gillar. Får tunghäfta, koncentrerar sig på hur hon ser ut, att hon inte kan andas etc etc i överdrivna proportioner. I många ungdomsböcker kan detta driva mig till vansinne då det tar en stor plats och tenderar att bli tjatigt. Här är Stephanie Perkins fenomenal på att förmedla känslan av att vara förälskad på ett trovärdigt sätt utan att det för den delen blir just tramsigt. Det tycker jag väldigt mycket om. Anna tänker givetvis en del på St. Clair och vi får läsa om hur det pirrar i magen samtidigt som de pratar och skojar med varandra, upptäcker saker tillsammans och lär känna varandra. Något jag också tycker om är att Anna inte blir totalt hjälplös när St. Clair inte är i hennes närhet. Hennes liv fortsätter som vanligt med skola, vänner och filmintresset. Vilket förmedlar att Anna är en stark och trygg tjej som trivs i sitt eget sällskap. Jag skulle hellre vilja att mina kommande barn läser liknande böcker än att man är helt beroende av killen som man är kär i för tillfället och som knappt ens visar intresse tillbaka.

Jag är glad att detta är första delen i en serie på kärlekstemat. I framtiden kommer jag att läsa uppföljarna Lola and the boy next door och Isla and the happily ever after. Jag tror dock att jag väntar tills böckerna kommer ut på svenska. Men vi får se om jag har lust att vänta så länge…

Recension: Ge mig en dag till av Mitch Albom

gemigendagtill

Titel: Ge mig en dag till
Serie:
Författare: Mitch Albom
Orginaltitel: For one more day
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: 2006
Köp den till exempel här eller här

Möt Charley. En man i medelåldern som har misslyckats med det mesta i livet. Han arbetar som försäljare då baseballkarriären sket sig på grund av skador. Största misslyckandet är hans ständiga svek mot nära och kära. Insikten når Charley när hans dotter via brev, utan avsändaradress, informerar honom att hon har gift sig. Och han var inte där. Han är inte längre en del i sin dotters liv. Charley bestämmer sig för att ge upp. Han dricker sig full, igen. Tar bilen och kör mot sin hemstad som Charley vill uppleva en sista gång, innan han tar sitt liv. Bilfärden slutar i en bilolycka, som han överlever. Charley tar sig till sitt barndomshem där han möter sin mamma, död sedan åtta år. Hans mamma som alltid har stått på hans sida, i vått och torrt. Trots alla hans dumhet och upptåg genom åren som gått. Trots alla svek. Att han alltid valde sin pappas sida framför hennes. Charley får nu sin största önskan uppfylld, nämligen ytterligare en dag tillsammans med sin mamma. En dag som förmår Charley att rannsaka sig själv och sina val i livet.

Jag fann boken av en slump när jag var på bibblan senast. Förra månaden läste jag Mitch Alboms storsäljare Tisdagarna med Morrie, efter att den hade stått och samlat damm ett bra tag i bokhyllan här hemma. Jag vet egentligen inte så mycket om Albom och hans författarskap, men Tisdagarna med Morrie lämnade ett så pass stort intryck hos mig att jag per automatisk lånade denna bok med mig hem.

Personligen tycker jag att den inte riktigt nå upp till Tisdagarna med Morries storhet. Den berör mig inte lika mycket och kommer nog inte stanna kvar på samma sätt i mitt medvetande. Boken förmedlar dock två saker som kan vara värda att fundera över.

  1. Vår relation till våra föräldrar.
  2. Vad händer efter döden?

Det är lite av Mitch Alboms grej att skriva om saker som berör och som uppmanar till eftertanke. I båda hans böcker förmedlar han vikten med att stanna upp och reflektera över vad som är viktigt för oss här i livet. Är jobb, karriär och framgång vad som betyder mest? Ändrar värderingarna sig under livets gång, och hur kommer det sig?

Vad jag tar med mig efter att ha läst Ge mig en dag till är värdet i att uppskatta och visa sina föräldrar hur mycket de betyder. Det kan låta som en grundläggande sak här i livet, något som vi alla gör men som vi kanske tar för givet. Att de finns där och ställer upp för en. Men jag som ännu inte har några egna barn, förstår inte hur mycket en förälder väljer att stå tillbaka och går miste om så länge det är till det bästa för sitt barn. Att man som barn själv inte är medveten som denna generösa handling utan bråkar, är otrevlig och sviker sin förälder. Insikten och förståelsen blir nog större den dag då man uppfostrar sina egna barn men att det då kan vara försent att bekräfta, värdesätta och uppskatta allt det som ens föräldrarna har gjort för en. Jag tycker att Albom förmedlar detta väl i sin bok.

Hur vida det finns liv efter döden och hur detta i så fall ser ut, är något som jag kan fundera över ibland. Jag skulle vilja tro att man lever vidare på något sätt tillsammans med de personer och djur som betyder mest för en. Att man återförenas tillsammans och vistas utan smärta, ondska och andra tråkigheter som finns runt om i världen. Antagligen är det rent önsketänkande men det ger mig någon form av tröst att tänka att man möter sin familj igen när man lämnar jordelivet. Om detta stämmer eller inte återstår helt enkelt att se.

Tidigare äldre inlägg