Vågar du utmana ditt läsande?

Vågar du känslomässigt utmana det som är rätt och fel när det kommer till förbjuden kärlek? Kan du se bortom vad samhällsnormen säger?

Jag blev nyfiken Tabitha Suzumas bok Forbidden när jag läste Boktyckes recension för ett par år sedan. Boken har sedan dess stått på min TBR-lista men det tog ett tag innan jag kunde förmå mig att läsa boken. Hur kan en författare skriva en bra bok om incest? Erkänn, visst blir man nyfiken… Är du öppensinnad och icke-dömande läsare? Boken kommer trollbinda dig, och trots sitt tabubelagda ämne kommer du önska att de får ett lyckligt slut. Tro mig, jag lovar!

Möt Lochan. En ambitiös sjuttonårig kille som pluggar på gymnasiet. I skolan upplevs han som en enstöring med sin social fobi och panikattacker. Den enda platsen där han känner sig säker och inte begränsas av fobin är hemma. Tillsammans med sin sextonåriga syster Maya, har de huvudansvaret för sina småsyskon. Kit, en trettonårig destruktiv, trotsig och vilsen tonåring som gör uppror mot livet och dess orättvisor. Tiffin, den busiga lillebrodern som är en fotbollsfantast och femåriga söta, oskyldiga Willa. Barnens mamma är en heltidsarbetande alkoholist som gör allt för att fly från sitt föräldraansvar. Mamman är frånvarande flera veckor i sträck och pappan övergav barnen för sin nya familj utomlands. Småsyskonen får all kärlek och omvårdnad från Lochan och Maya, som gör allt för att skydda sina syskon från att splittras och omhändertas av socialen. Lochan och Maya upprätthåller en falsk fasad mot allt och alla, och tacklar vardagens bekymmer som ”föräldrar” genom att stötta varandra. Deras tuffa levnadsvillkor gör att de finner tröst och styrka hos varandra, och en dag finner de att kärleken till varandra är mer än bara syskonkärlek…

”How can someting so wrong feel so right…?”

Forbidden är en bok som får ens känslor och tankar att ställas på sin spets. Hur orimligt jag än tycker att det kan vara att syskon fattar tycke för varandra, kan jag inte låta bli att genom läsningens gång hoppas på att de i slutändan får varandra oavsett vad. Om du för ett ögonblick tror att detta är en så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dar-bok, så tror du helt fel. Alla vet det. Du och jag vet det. Lochan och Maya vet det. Berättelsen är rå och känslomässigt extrem, kraftfull och plågsamt smärtsam, vacker och tragisk. Storyn och kärleken till varandra byggs upp successivt. Samtidigt som Lochan och Maya blir medvetna om sina känslor för varandra, slåss de även med sina delade känslor. Hur rätt och självklart allting känns? Tankarna och känslorna som talar om hur fel allting är. Hur kan de känna som de gör?

… how to get across to the outside world that Lochan and I are siblings only through biological mishap? That we were never brother and sister in the real sense, but always partners, having to being up a real family as we grew up ourselves? How to explain that Lochan has never felt like a brother but like something far, far closer than that – a soul mate, a best friend, part of the very fiber of my being?”

Tabitha Suzuma är skicklig på att beskriva och fånga karaktärerna på ett sätt som gör att man inte kan göra annat än att tycka om dem båda. Hur de kämpar tillsammans, mot sina känslor för varandra, mot vad samhället anser vara rätt och riktigt, mot att inte bryta mot lagen, mot att inte försvåra situationen än mer för sina småsyskon. Mitt hjärta blöder under läsningens gång. Det är så vackert plågsamt skrivet.

“You can close your eyes to the things you do not want to see, but you cannot close your heart to the things you do not want to feel.”

På så många sätt, känns inte deras förhållande vare sig konstigt eller fel. Deras relation till varandra är suddig på alla tänkbara sätt. Vänner, syskon, föräldrar, barn? På många sätt färgade deras uppväxte och all försummelse dem och präglar hur de ser på varandra och relationen dem emellan.

”At the end of the day it’s about how much you can bear, how much you can endure. Being together, we harm nobody; being apart, we extinguish ourselves.”

Förutom deras relation tar boken upp andra viktiga ämnen som ofta existerar i en dysfunktionell familj. Barnen som upprätthåller en falsk fasad mot de människor i sin omgivning om vill väl och vill hjälpa till. Att barnen ofta tenderar att ljuga och försvara sina föräldrar med rädslan för vad som kommer att hända om socialen får reda på hur det verkligen ligger till. Rädslan för att syskonen ska splittras och växa upp åtskilda och istället kämpar de på och gör det bästa av situationen trots att inga barn förtjänar en sådan försummelse från sina föräldrar. Det smärtar mig. Hur orättvis världen är. Hur barn automatiskt lägger ansvaret på sig själva när föräldrarna inte klarar av att vara den starka, den vuxna, den som tar ansvar.

På många sätt är detta en hjärtskärande bok. I slutet är jag så full av känslor, frustration, ilska, sorg att jag har lust att slänga boken rakt in i väggen. Hur orättvist kan livet få vara? Nu när boken är slut känns det vemodigt. Jag känner att jag inte riktigt kan släppa taget om Lochan, Maya och småsyskonen riktigt än. De har kommit mig så nära. Boken har gjort ett starkt intryck på mig och jag kommer inte kunna släppa den på ett bra tag…

forbidden

 

 

 

Titel: Forbidden
Serie: –
Författare: Tibitha Suzuma
Orginaltitel: –
Förlag: Definitions
Utgivningsår: 2010

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Barnboksbloggen
    Jan 07, 2016 @ 13:45:54

    Jag tänker direkt på Virginia Andrews serie Vindsträdgården. Har du läst de böckerna?

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: