Födelsedagstävling hos Nilmas bokhylla

Malin på Nilmas bokhylla arrangerar en födelsedagstävling i samband med att hennes bokblogg fyller 4 år. Tävlingen på går i sex delar och man kan passa på att tävla fram tills den 3 februari. Här finner du mer information om tävlingen.

untitled

Vem var Alice?

Alice återvänder till sin gamla studentstad för en återföreningsträff med sina före detta klasskamrater. Morgonen efter hittas hon livlös vid sjökanten i universitetsstaden Southampton. Hennes dödsfall diskuteras vitt och brett, och spekulationerna är många. Föll hon? Tog hon livet av sig? Blev hon mördad? En av professorerna på universitetet, Jeremy Cooke, påbörjar ett forskningsprojekt om hennes död och är fast besluten om att ta reda på vad som egentligen hände den där vinternatten. Projektet rör upp många känslor och tankar hos personerna i Alices omgivning, inte minst hos hennes mamma som har ett gemensamt förflutet med professorn på universitetet.

Det tar mig ett tag att komma in i boken och hur den är skriven. Man försöker genom inlägg på sociala medier som Twitter, Facebook och bloggar samt dagboksanteckningar, brev och tidningsartiklar få en bild av vem Alice egentligen var. Jag skulle kunna påstå att författaren gör ett bra jobb då jag tycker det är svårt att få en samlad bild av Alice. Bilden av henne varierar beroende på vem man frågar och vems berättelse man får ta del av. Jag antar är detta är ett medvetet val av författaren som ska försöka förhöja mystiken kring Alice som huvudperson och därför få en att vilja läsa vidare? För mig blir bilden av Alice ständigt föränderlig under läsningens gång och jag får inte riktigt en känsla för henne eller hennes liv.

Det blir även ett ständigt hoppande mellan olika tidsperioder och konstellationer av efterlämnade spår som rör till det för mig. På ett sätt gör det boken lättläst, att ta del av dessa olika delar vilket kan likställas med korta kapitel, och berättandet får ett driv framåt. Men tyvärr gör det snarare att nyfikenheten svalnar när det blir svårt att samla ihop alla små, små pusselbitar till en helhet.

Slutet blev jag verkligen förvånad över, vilket ger ett plus för bokens helhet.

Ett annan plus är att boken bidrar till reflektion över människans användande av internet och de digitala spår som vi efterlämnar oss. Vad väljer vi egentligen att berätta och inte berätta. Om oss själva och andra. Boken ger ett djup i hur användandet kan leda till konsekvenser som man inte alltid förutser vid publicerandet. Av denna aspekt kan boken inspirera till många viktiga diskussioner om användandet av sociala medier och andra forum på nätet.

Man är bara ung en gång, livet är som Alfapet, man ska inte spara på de bra bokstäverna, man måste använda dem så fort man får dem…

Omslagsbild-T.R.-Richmond

 

 

Titel: Vem var Alice?
Serie: –
Författare: T.R. Richmond
Orginaltitel: What she left
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: 2015

Bokfråga v3.

Veckans-bokbloggsfraga-e1453031446922

Så här mitt i veckan efter snökaos, jobb, yinyoga och andra trevligheter kan det poppa upp i huvudet att man skulle kunna svara på Veckans bokbloggsfråga som anordnas av Barnboksbloggen. Den här veckan vill hon veta:

Den här månadens tema i min utmaning Temaläsning 2016 är Sanna berättelser. Det är förstås ett begrepp som man kan tolka väldigt brett, men biografier och självbiografier är såklart en viktig del. Skulle du vilja skriva en egen självbiografi om något som hänt i ditt liv? Finns det någon person som du gärna skulle vilja läsa en biografi av eller om?

Jag är inte speciellt intresserad av att skriva en biografi om mitt liv men det innebär inte att det inte finns tillräckligt med material och levda erfarenheter för att knåpa ihop en bok. Om intresset hade funnits skulle det kunna dyka upp en liten bok i bokhandlarna om hur det är att leva en mor som är bipolär. Där hade man som läsare fått möjlighet att ta del av tankar, känslor och hur sjukdomen påverkar min mamma, hennes liv men även mitt mående och mitt liv. Även hur jag läser till sjuksköterska som specialiserar mig till psykiatrisjuksköterska för att sedan arbeta med att förbättra och driva arbetet framåt gällande närstående, deras rättigheter och möjlighet till delaktighet i vård och behandling för att kunna vara det bästa stödet för den som står en nära.

Jag är själv väldigt intresserad av att läsa biografier där man får läsa om hur det är att leva med olika sjukdomar, såväl somatiska som psykiska. Böckerna får gärna vara skriven ur både den sjukes eller närståendesperspektiv.

overlevarna-tre-unga-modrar-och-deras-otroliga-historia-om-mod-och-overlevnad

En biografi som jag gärna vill läsa framöver är Överlevarna av Wendy Holden. Boken handlar om tre unga mödrar och deras otroliga historia om hur de gömmer sina graviditeter i koncentrationslägret Auschwitz. Ovetandes om varandra. Senare transporteras de vidare till Mauthausen. En kvinna föder sitt barn strax före avresan, en under resa och den sista strax efter att de har anlänt. I boken får vi läsa om deras historia.

 

Här kan du läsa mer om mina favoritbiografier.

Top Ten Books I’ve Recently Added To My TBR

Dags för Top Ten Tuesday- woop woop. Nedan kommer 10 böcker som jag nyligen lagt till i min att-läsa-lista. Samtliga böcker är länkade till en beskrivning av respektive bok. Hoppas du kan hitta ett eller annat tips.

Vi-måste-prata-om-Kevin

Årets första hyllvärmare

Första utmaningen på #hylltömning2016 anordnat av Nellons bokblogg gjorde att jag för en gångs skull plockade upp den första olästa boken längst upp till vänster. Där fanns en liten pocketbok med namn ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig” av Magdalena Graaf.

det-ska-bli-ett-sant-noje-att-doda-digJag vet inte riktigt vad jag ska säga. Började läsa med ganska stort intresse och nyfikenhet eftersom jag tycker om biografier, oavsett det handlar om hur det är att leva med en viss sjukdom, misshandel eller trauman. Men jag tappade ovanligt snabbt intresset. Till stor del beror det nog på språket som jag inte alls tycker om. Boken är alldeles för enkelt skriven för att jag ska kunna ta mig igenom dem. Så jag skumläste, räknas det?

Vi får följa Magdalenas uppväxt i ett kristet hem med en tuff skolgång i bagaget. Som vilsen tonårig träffar hon killen som hon blir gravid med och Magdalena gifter sig, 19 år gammal. Då har egentligen redan kontrollerandet och nedbrytandet av henne börjat så smått. Med ett litet barn är det desto svårare att ta sig ur en destruktiv relation.

Bokens ämne är idag minst lika aktuellt som då. Kvinnor som hamnar i destruktiva relationer, som hotas och skadas av sin partner, varje dag. Utan att närstående i omgivningen har någon aning då man upprätthåller en fasad. Tror och hoppas på en förbättring som så noga påpekas till en början efter varje slag. Sen eskalerar det. I mitt jobb har jag kommit i kontakt med den här filmen. På lite mer än fyra minuter får man ta del av hur enkelt det är att själv hamna i en liknande situation. Så här fungerar normaliseringsprocessen, skrämmande eller hur?

Om man bortser från det enkla språket är boken skriven i lättsam ton med tanke på dess tuffa ämne. Magdalena Graaf blandar in en del humor som bidrar till att boken blir lite mer lättsmält. Förutom hot, våld och destruktiva relationer innehåller boken viktiga ämnen som utanförskap och hur lätt det kan vara att hämna på fel väg i livet som ung och vilsen tonåring. Boken påvisar vilken styrka Magdalena besitter med tanke på hur hon bröt sig fri och förändrade sitt och sin sons liv. Det om något är beundrans värt.

2015’s bästa bok?

Då har jag läst den mest hyllande boken under 2015, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, och kvar sitter jag med en tomhetskänsla och inser att jag måste vara den enda personen som inte blev fullkomligt knockad av denna bok.

Hur ska jag förmedla mina tankar utan att bli totalt sågad? Antar att det bara är att köra på. Först tycker jag att kärlekshistorien mellan Ester och Isak är förhastad. Båda är himlastormande förälskade i varandra efter ett skrapsår i handflatan och lite småsnack vid en sommarsjö. Trots att deras relation kantas av en hel del med- och motgången får jag ingen känsla för någon av dem eller deras relation. Jag kan inte minnas när jag någon gång var så likgiltig över en fiktiv kärleksrelation…

När jag har kommit halvvägs genom boken känner jag mig nästan snuvad på något bra. Jag ställer mig frågan, vad är det som alla tycker är så fantastiskt bra? Resterande delen av boken är bättre, men jag har svårt att se/känna vad alla andra verkar göra. Jag får fortfarande ingen känsla för boken.

Finns där något som jag tycker är bra? Jodå, visst gör jag det. Jag tycker om att Schiefauer väljer att berätta historien från förövarens föräldrars perspektiv. Det är fint. Det är nämligen Antons föräldrar som berör mig mest av samtliga huvudkaraktärer. Ester, Isak, Anton – not so much. Kanske är det därför första halvan av boken är så seg och blek?

Det som berör mig mest, och som faktiskt får mig till att bli lite arg, är den systematiska misshandeln av hunden som man som läsare får glimtar utav. Jävla svin! Något som gör mig förbannad är när man är elak mot oskyldiga djur.

Som helhet är boken snabbt utläst med sina otroligt korta kapitel, men jag imponeras varken av språk eller handling. Jag upplever boken som ytlig och förhastad då jag inte kommer bokens karaktärer tillräckligt nära för att känna med eller för dem. Vilket är det som jag inte förstår, då det inte riktigt är likt mig. Boken borde rimligtvis falla mig i smaken. Hur kan handlingen bli så platt när boken innehåller så många viktiga ämnen som man kan spinna vidare på? Handlingen förefaller utan överraskningar eller oväntade händelser så jag läser monotont på utan att jag fäller några tårar och utan att bröstet stramas åt i förtvivlan inombords. Man skulle nästan kunna tro att jag är en känslokall individ men jämför man ”När hundarna kommer” med Lisa Bjärbos ”Djupa Ro”så förkastar man snart den tanken. ”Djupa Ro” är den fullträff till bok, som jag hade förväntat mig av ”När hundarna kommer”. Jag älskar ”Djupa Ro”, här snärjdes bröstet åt titt som tätt och tårarna forsade ner för kinderna. Visst är det märkligt hur man kan ta till sig en bok så mycket för att inte känna något alls för nästa? Det förundrar mig.

Under läsningens gång fick jag vid flera tillfällen flashbacks till P3’s dokumentär om mordet på John Hron. En fjortonårig kille som slogs ihjäl vid en sjö på sommarlovet, av några äldre killar med nazistiska åsikter. I författarens tack berättar Schiefauer att hon växt upp i samma stad och påverkades mycket av denna tragiska händelse. Boken är ingen biografi över vad som hände där och då 1995, men händelsen ligger dock som inspiration till boken. Jag rekommenderar er att lyssna på dokumentären Mordet på John Hron på sr – P3’s arkiv. Det berör en så mycket!

Något som irriterar mig i boken, och i samhället i stort, är att alla tycker sig ha rätten till att tycka till och döma efter sina egna åsikter. Vad som är rätt och riktigt, vad straffet ska bli, vad det är för personer som begår brott etc. Att man har rätten att ta lagen i egna händer och exempelvis utsätta förövarens familj för glåpord och skadegörelse, för att det på något sätt skulle vara rätt åt dem. För att de inte har uppfostrat sin son tillräckligt bra, att åsikterna måste komma hemifrån. Media som levererar nyhet efter nyhet som allmänheten kan vältra sig i. Vad vet vi i allmänheten egentligen? Schiefauer gör ett smart val att lyfta upp förövarens närståendes perspektiv. Det måste ändå vara detta som är det berör mig mest med boken.

O_Nar-hundarna-kommer-framsida

 

 

 

Titel: När hundarna kommer
Serie: –
Författare: Jessica Schiefauer
Orginaltitel: –
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2015

#hylltömning2016

I Nellons bokbloggs första del i #hylltömning2016 skulle vi läsa den första boken längst ut till vänster.

Det blev en biografi som har stått sjuhundra år i bokhyllan och blivit allt mer bortglömd. Nu är det dags att läsa Magdalena Graafs biografi ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig”.

image

Tidigare äldre inlägg