Tankar kring psykisk ohälsa och boken Var är Audrey?

var_audycmk_11910

Titel: Var är Audrey?
Serie: –
Författare: Sophie Kinsella
Orginaltitel: Finding Audrey?
Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2015
Köp den till exempel här eller här

Sammanfattning från B. Wahlström:

Efter det som hände på skolgården, när de där tjejerna nej vi behöver inte gå in på det, men det var kulmen på en lång tids mobbing, och efter det kommer Audrey Turner aldrig att gå tillbaka till skolan igen. Helst aldrig ens utanför dörren. Audrey lider av social fobi, generaliserat ångestsyndrom och depressiva episoder. Hon går hos en psykolog och gör hela tiden framsteg, men det är inte förrän hon träffar Linus som hennes tillfrisknande tar fart på riktigt. Linus får henne att våga göra saker hon aldrig trodde att hon skulle kunna göra igen, som att gå till Starbucks, äta glass i parken och prata med främlingar. Och långsamt, långsamt börjar hon hitta tillbaka till sig själv igen.

Omdöme:

Det jag tycker bäst om med denna bok är att Sophie Kinsella försöker beslysa om psykisk ohälsa för de yngre generationerna. Jag arbetar som psykiatrisjuksköterska och jag önskar att alla skulle förstå hur vanligt det är att inte må bra i själen. Att det inte är någon fult. Att man inte är annorlunda. Att man inte är ensam. Att det är fler och fler som mår dåligt psykiskt eller känner någon som har någon psykiatrisk sjukdom men att man inte talar om detta på grund av att det fortfarande är tabubelagt år 2015. Att man förutom sin sjukdom dessutom ska behöva kämpa med de fördomar och dömande attityder man möter från andra som inte vet vad det innebär att inte mår bra inombords. Än mindre hur det är att vara närstående där man försöker stötta och hjälpa sin mamma/son/syster/vän på de sätt man kan. Äntligen börjar tabun luckras upp! Det börjar trillar in allt fler böcker med dessa ämnen och det behövs fler.

Vad det gäller handlingen är den i mitt tycke aningens tjatig. Mammans och brodern Franks diskussioner om datorspelandet tar alldeles för stor plats i handlingen. Det tar lite udden av ämnet, antagligen för att mjuka upp och skapa en skämtsam stämning mitt i det allvarliga. Detta kan självklart göras på flera olika sätt och tyvärr finner jag familjens speciella egenheter som enformiga och upprepande.

Detta medför att jag upplever handlingen som platt. Fokusen hamnar fel, och då speglar handlingen inte hur det kan vara att leva med panikångest, ångest och social fobi fullt ut. Istället blir familjerelationerna det primära. Audrey får mer utrymme i den sista halvan i boken, antagligen för att förmedla att när hennes mående stabiliseras och förbättras tar hon även mer plats i familjen och i de sociala sammanhangen.

Ibland är handlingen något förhastad. Jag må vara yrkesskadad men det gör mig lite irriterad att Sophie Kinsella ger en bild av hur ”lätt” det kan vara att lösa sin problematik relaterat till ångest och social fobi. Nu fattar jag att boken skulle bli ofantligt tråkigt att läsa om man skulle skriva historien mer verklighetstroget men jag har lite svårt för att författaren förenklar hur det kan vara att leva med dessa sjukdomar. Jag är rädd att folk då ska få uppfattningen att det bara är att ”ta sig i kragen”, ”tänka positivt”, skriva lappar och få små utmaningar så är saken biff. Tro mig, det är inte riktigt så! Jag är uppvuxen med en mamma som lever med ångest, social fobi och bipolärsjukdom, så jag vet vad jag talar om. Boken hade varit mer trovärdig om Audrey hade haft några fler upp- och nedgångar precis som de vill förmedla med sicksack diagrammet som de samtalar om hos psykologen.

Det är positivt att Sophie Kinsella förmedlar att Audrey slutar med sina mediciner eftersom hon önskar att vara frisk ”på riktigt”. Detta är så vanligt, och tråkigt då det ofta kan leda till bakslag i personens tillfrisknande. Det är inte alls lika vanligt att personer slutar med mediciner som behandlar deras somatiska sjukdomar, men å andra sidan bidrar inte somatiska sjukdomar till lika mycket skuld- och skamkänslor som att leva med depression, bipolärsjukdom eller psykos.

Sammanfattningsvis: boken griper inte tag i mig, karaktärerna är något bleka i sitt sammanhang och jag kan inte förlika mig med hur ytlig handlingen är. I min mening försöker Sophie Kinsella sig på att skriva om något som hon inte riktigt bemästrar. Efter sista sidan rycker jag mest på axlarna men när jag börjar reflektera över vad jag egentligen har läst blir jag mest irriterad över enkelheten i allt, men hon får ett stort plus i kanten för att hon skriver om ett viktigt ämne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: